New books



  



Kan downloades her: Elektronisk udgave

Den höga sjukfrånvaron - sanning och konsekvens

Staffan Marklund, Edward Palmer, Christer Hogstedt, Mats Bjurvald og Töres Theorell

Statens folklhälsoinstitut 2004, 362 s. ISBN 91-7257-273-6
Bogomtale fra forlaget.

Denna antologi har sammanställts av en samverkansgrupp för Arbetslivsinstitutet, Statens folkhälsoinstitut, Institutet för Psykosocial Medicin och Riksförsäkringsverket – förkortat SAFIR – för att sammanfatta kunskaperna om orsaker till sjukfrånvaro och för att presentera nya forskningsrön och analyser. Samarbetet är en fortsättning på forskarinsatser i tidigare statliga utredningar.

Under perioden 2000–2003 motsvarade antalet ersatta dagar med sjukpenning samt permanent förtidspension från arbetskraften med sjukersättning omkring 14 procent av alla i åldrarna 20–64 år. De sammanlagda statliga kostnaderna 2003 var omkring 110 miljarder kronor, en ökning med nästan 50 procent på fyra år.

År 2003 översteg antalet förtidspensionärer för första gången en halv miljon. Antalet förväntas fortsätta öka kraftigt under kommande år. Övergången till förtidspension från sjukförsäkringen ökar i allt lägre åldrar än tidigare – och i större utsträckning för kvinnor än för män.  

Generellt sett har det inte skett någon försämring av befolkningens hälsa i Sverige under de senaste decennierna och det har inte heller skett någon radikal försämring under de senaste åren. I själva verket pekar alla indikatorer på en trendmässig förbättring i hälsan för befolkningen i arbetsför ålder utom för lågutbildade kvinnor. Tydligast är utvecklingen mot en allt högre medellivslängd, som beror på bättre uppväxtvillkor, minskade rökvanor, förbättrade kostvanor i den vuxna befolkningen och förbättringar i medicinsk teknologi. Under slutet av 1990-talet ökar emellertid andelen kvinnor som bedömer sitt hälsotillstånd som dåligt. Man kan också som förväntat se att dödligheten bland de långtidssjukskrivna och förtidspensionerade är betydligt högre än bland personer utan längre sjukskrivningar.

Två företeelser är centrala för förståelsen av relationen mellan arbetsliv och sjukfrånvaro. Den ena rör den sjuklighet som skapas av arbetslivet, eller som förvärras av det, även om sjukligheten har ett annat ursprung från början. Den andra rör möjligheten att arbeta trots sjuklighet.

Utvecklingen på 1990-talet skiljer sig från 1980-talet genom att korttidssjukfrånvaron har minskat betydligt medan långtidssjukskrivningarna i stället har ökat. Det är således tänkbart att mer korttidssjukfrånvaro kan förknippas med färre långa sjukskrivningsfall och en mindre risk för utslagning genom förtidspensionering. Detta bör studeras. Sjuklöneperioderna förefaller hittills inte ha stimulerat arbetsgivarna till förbättringar som minskat sjukfrånvaron.

Sjukskrivningen i Sverige visar en klar tendens att gå ner under perioder med låg tillväxt och stigande arbetslöshet samt att gå upp under perioder med högre tillväxt och sjunkande arbetslöshet. De tänkbara sambanden är flerfaldiga och komplexa att tolka. Personer med nedsatt hälsa och förhöjd sjukskrivning rationaliseras bort i ökad utsträckning i samband med konjunkturnedgångar. Dessutom kan den arbetslösas hälsa påverkas av arbetslösheten.

Arbetslösa har i genomsnitt betydligt längre sjukskrivningar än anställda. Däremot tycks inte det höga antalet långtidssjukskrivna till någon stor del kunna förklaras av att tidigare arbetslösa återinträtt på arbetsmarknaden och därefter blivit långtidssjukskrivna.

Det finns stora regionala skillnader i sjukfrånvaron men majoriteten av Sveriges befolkning bor inom storstadsområdena och därför spelar dessa skillnader ganska liten roll för landets totala statistik. Sedan mitten av 1990-talet har sjukskrivningen ökat proportionellt i samtliga kommuner i Sverige, även inom de friskaste kommunerna. Det hindrar inte att det likafullt
kan finnas värdefulla lärdomar att dra från kommuner och branscher som lyckats begränsa sjukfrånvaroökningen mer än andra.

Den fysiska arbetsmiljön har genomsnittligt förbättrats under det senaste decenniet, men det har skett främst på mansdominerade arbetsplatser inom den privata sektorn.

Mycket tyder på att sambandet mellan försämrad psykosocial arbetsmiljö och sjukskrivning har blivit starkare över tid och att brister i den psykosociala arbetsmiljön är viktigare för kvinnors sjukskrivning än för mäns. Utvecklingen under senare år tyder på att det finns betydande organisationsproblem på många arbetsplatser som ökat sjukfrånvaron,
särskilt inom den offentliga sektorn.

Studier av rationaliseringar och utökningar av personalstyrkan har visat att upprepade, kraftiga ökningar i personalstyrkans storlek (ofta centralisering av arbetsplatser) leder till påtaglig ökning av såväl sjukhusinläggningar som långtidssjukskrivningar.

Det tycks också vara så att människor med begränsat handlingsutrymme på arbetsplatsen påverkas mer av de ökande kraven än andra. Det är också i dessa grupper man främst hittar den ökande sjukfrånvaron. Det är uppenbart att små möjligheter för en arbetstagare att påverka arbetet leder till svårigheter i rehabiliteringsprocessen. Om arbetet inte kan anpassas
och ändras blir det svårt för arbetstagaren att återvända. Om det finns goda kontrollmöjligheter behöver en period av sjukdom inte leda till långvarig sjukskrivning.

Det är inte klarlagt hur den ökande kunskapen om utmattning och andra tillstånd som är relaterade till långvarig stress hanteras i sjukskrivningsprocessen, men det vore rimligt att förvänta sig förlängd sjukskrivning. Tyvärr är kunskapen om och resurserna för en aktiv rehabilitering vid utmattning otillräcklig, men att sjukskriva under lång tid utan att vidta
andra åtgärder kan motverka syftet och förlänga lidandet.

Det har under de senaste åren skett ett betydande flöde ut ur arbetslivet genom ökande långtidssjukskrivning och förtidspensioneringar. Samtidigt har det skett en mer permanent utsortering ur arbetslivet av många människor med krämpor och besvär. Arbetslivet tycks i allt mindre grad vara anpassat till deras förutsättningar.

Det vetenskapliga stödet för att företagshälsovården skulle kunna påverka sjukskrivningssituationen i stort är tills vidare svagt, även om framgångar rapporterats från några företag. Ett ökat engagemang från företagshälsovården torde kräva bättre samordning med försäkringssystemet och offentlig delfinansiering.

Det svenska arbetslivet är starkt könssegregerat. En potentiellt viktig skillnad i mäns och kvinnors arbetsmiljö, som kan mediera sambandet mellan ohälsa och sjukskrivning, är graden av anpassningsmöjligheter vid ohälsa liksom graden av närvarokrav. De studier som undersökt olika kombinationer av arbete och familjeansvar kan inte påvisa något klart stöd
för att multipla roller skulle vara en bidragande orsak till könsskillnader i sjukskrivning. Att män och kvinnor i samma yrke och sektor i de flesta fall har liknande sjukskrivningstal understryker arbetets betydelse.

Deltidsjukskrivna anger ett sämre hälsotillstånd och uppger också i högre grad att de inte tror sig kunna återgå i arbete i normal omfattning, jämfört med heltidssjukskrivna. Därutöver anger deltidssjukskrivna i högre utsträckning en önskan om att gå i förtidspension. Trots att deltidssjukskrivning också kan tänkas ha den positiva innebörden att individen inte helt förlorar kontakten med arbetet, är det ett komplext fenomen. Det framstår som långtifrån självklart att deltidssjukskrivning skulle vara ett väsentligt bidrag till lösningen på sjukskrivningsproblematiken.

Försäkringsadministrationens effektivitet har betydelse för de stora regionala skillnaderna. Detta bekräftas av erfarenheterna i Finland och Tyskland där försäkringsadministrationen arbetar på ett strukturerat sätt med arbetsgivare, företagshälsovård respektive hälso- och sjukvård.

Trots det kraftigt ökade intresset för forskning kring sjukfrånvaro och ett relativt stort antal publikationer inom området finns flera viktiga aspekter som inte belysts tillräckligt. Det gäller bland annat frågan om hur sambanden mellan olika aspekter på hälsa, sjuklighet och sjukfrånvaro ser ut.

En viktig fråga är om ökningen av alkoholkonsumtionen har påverkat eller kommer att påverka sjukfrånvaron. Ytterligare en fråga är hur villkoren kring de olika delarna av socialförsäkringen påverkar hur många som är sjukskrivna. Lika viktigt är att följa upp och utvärdera den stora mängden åtgärder som nyligen satts in för att minska sjukfrånvaron. Det är viktigt att analysera vilka av dessa åtgärder som varit effektiva. För att belysa dessa frågor och andra är avsikten att inom ramen för SAFIR-samarbetet publicera ytterligare minst en kunskapsbaserad antologi kring sjukfrånvaro. Den planeras utkomma våren 2005.