New books



  



The role of mandatory rules in international labour law

Ulla Liukkunen

Helsinki, Talentum 2004. 290 s. ISBN 952-14-0837-5
Bogomtale fra forlaget.

Tvingande regler spelar en central roll i internationell arbetsrätt

Som en följd av internationaliseringen och globaliseringen av arbetslivet har internationellt privaträttsliga frågor inom arbetsrättens område blivit alltmer aktuella. De tvingande bestämmelsernas ställning vid val av tillämplig lag är en central fråga i den internationella arbetsrätten. I många stater är den materiella arbetsrätten till stor del tvingande. Därmed är det också i statens intresse att säkerställa tillämpningen av sina minimiregler även vid gränsöverskridande anställningsavtal.

Betoningen av den materiella rätten har inverkat på utvecklingen av den europeiska internationella privaträtten. Man erkänner att man måste ta hänsyn till målsättningarna med den materiella rätten, till bland annat syftet att korrigera obalansen i styrkeförhållandet mellan parterna genom indispositiva bestämmelser. Denna utveckling har resulterat i den internationella privaträttens materialisering.

Precis som i den materiella arbetsrätten finns det också i den internationella privaträtten tvingande regler av olika slag och av varierande art. Avhandlingen belyser de regler om lagval som handlar om tillämpningen av tvingande arbetsrättsliga regler. Dessa lagvalsreglers inbördes relation analyseras i ljuset av den materiella arbetsrättens systematik som varierar i de olika medlemsstaterna.

I boken läggs vikten främst på Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare. Deras tolkning och samspel väcker ett antal svåra internationellt privaträttsliga frågor. En av de viktigaste är hur relationen mellan direktivet och konventionen bör lösas.


Rättsjämförelse behövs

Komparativ analyser har alltid varit av grundläggande betydelse för den internationella privaträtten. Studien baserar sig på en omfattande rättsjämförelse mellan Danmark, Finland, Norge, Sverige och Tyskland.

Idag är det allmänt erkänt att rättsjämförelsen har sin givna plats inom den internationella privaträtten trots europeisk harmonisering inom den internationella och materiella arbetsrätten. Vice versa: ett EG-direktiv kan implementeras på så många olika sätt att en komparativ analys av genomförandet inte bör åsidosättas om man vill få en helhetsbild av de gällande nationella reglerna.

Implementeringen av utstationeringsdirektivet har visat sig vara mycket besvärligt när det gäller arbets- och anställningsvillkor som fastställts i kollektivavtal. I Tyskland har man skapat ett speciellt system för allmängiltigförklaring under lagen om utstationering av arbetstagare. Som känt har Danmark och Sverige inte något system för allmängiltigförklaring av kollektivavtal. I praktiken tillämpas bestämmelser i kollektivavtal för en utstationerad arbetstagare men i de båda länderna har kollektivavtalsreglerade villkor lämnats avsiktligt utanför utstationeringslagens tillämpningsområde.

Grunderna för dessa val analyseras i studien. Det diskuteras också om de val Danmark och Sverige gjort är berättigade med hänsyn till direktivets regler och EG-rätten i allmänhet. Studien framlägger att tillämpningen av kollektivavtal borde grundas på direktivets bestämmelser också i dessa länder.


Det gällande läget och revideringen av Romkonventionen

Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser innehåller speciella lagvalsregler för anställningsavtal. Det är anmärkningsvärt att konventionen inte ännu tillämpas i de nya medlemsstaterna.

Som icke-EU-medlemsstat kan Norge inte ansluta sig till konventionen. Norges internationellt privaträttsliga regler är till stor del oskrivna, men som medlemsstat inom EES har Norge varit förpliktat att implementera utstationeringsdirektivet. Enligt studien tycks de senaste utvecklingarna i norsk internationellt privaträttslig doktrin ha fört de norska reglerna lite närmare dem som finns i Romkonventionen.

Utstationeringsdirektivet fastställer en kärna av tvingande minimiregler som tillämpas i det tillfälliga arbetslandet. Fastän förhållandet mellan Romkonventionen och utstationeringsdirektivet är svårbegripligt har man inte i direktivet utvecklat någon ny kategori av tvingande regler inom den internationella privaträtten. Däremot kan direktivets regler för minimiskydd ses som komplement till Romkonventionens artikel 7(2) om internationellt tvingande regler.

Till Romkonventionen hör två protokoll om EG-domstolens behörighet att tolka konventionen vilka har trätt i kraft först i augusti 2004. Därför är det nödvändigt att fästa uppmärksamhet vid domstolpraxisen i medlemsstaterna.

Med hjälp av komparativ rätt diskuteras frågan om hurdana arbetsrättsliga regler kan vara internationellt tvingande. Frågan om den närmare innebörden av artikel 7(2) i Romkonventionen har behandlats av Bundesarbeitsgericht i Tyskland. Domstolen fastställde att bara sådana bestämmelser som skyddar det allmänna, offentliga intresset kan vara internationellt tvingande. Inom studien konstateras att bestämmelser i allmänt bindande kollektivavtal under vissa förutsättningar kan vara av internationellt tvingande karaktär. Redan utstationeringsdirektiv pekar på det.

I slutet av boken studeras vad en revidering av Romkonventionen till en gemenskapsakt, troligen en EG-förordning, skulle betyda för den internationella arbetsrätten. I boken analyseras utlåtanden av både Max-Planck-Institut für ausländisches und internationales Privatrecht och NGPIL (the Nordic Group for Private International Law) i detalj; jag har själv deltagit i utarbetningen av det sistnämnda utlåtandet.

I allmänhet förefaller det att det inte finns stora behov av att ändra artikel 6 om anställningsavtal i Romkonventionen. Mer problematisk är artikel 7. Det är påfallande att inställningen till utformningen av regeln om internationellt tvingande regler är mer flexibel i det nordiska utlåtandet än i det tyska. Enligt utlåtandet av Max-Planck Institutet borde omformulera artikel 7(2) på basis av EG-domstolens beslut i mål nr C-369 och 376/96, Arblade.